The Moon is Dancing 1958 - Forever

Det är bra härligt med semester. Dagarna och nätterna liksom flyter ihop och jag tappar kollen på om det är måndag eller fredag. Inte för att det spelar någon roll när man är ledig.

Samtidigt ser jag väldigt fram emot hösten. Känns som att min karriär verkligen startar i höst, och det ska bli så väldigt roligt (och självklart lite läskigt). Och inom kommande året kommer jag och älskling bo ihop, det är nästan för bra för att vara sant!

Men än vill jag inte börja jobba igen. Nej nej. Än har jag 2,5 veckor kvar av lata dagar. Underbart!

Kram till er!

Jajamensan. Ute i Umeås skogar stampades det loss ordentligt igårkväll. Jag, Emma, Andreas, Fredrik och Johan mfl röjde gärnet. Utanför gick den norrländska solen ned (upp?) bakom sjön. Heeelt underbar känsla. Mixen ovanför spelades friskt.

Bröllopet var helt enkelt fantastiskt. Så vackert och känslosamt. Och som sagt, festen efteråt var rocking!! Jag låter musiken ovanför tala för sig själv :D

Tack alla för att jag och Johan  fick dela denna fantastiska dag med er!

Idag åker jag, Johan, mamma och pappa upp till Umeå där resten av familjen redan väntar. Imorgon ska Fredrik och Åsa gifta sig! Det ska bli såå roligt och vackert att se. Tänk att storebror gifter sig :) Wow!



Umeå stadskyrka

1. Semester om 2 dagar (!) i 4 långa härliga veckor.
2. Storebror gifter sig nästa helg och vi reser upp till Umeå hela familjen (inkl Johan) för "firande i 3 dagar"... eller åtminstone två. Galet roligt ska det bli!
3. Bästis min fyller 25 år! Det ska såklart firas med besked. Vi ska även ställa till med 50 års kalas (25+25). Wiie!
4. Göteborg! Minisemester med J till Sveriges andra största stad. Hotell, Liseberg, Universum och mycket mer hoppas vi hinna med. Härligt!
5. Många långa varma dagar fyllda av ingenting... sol, pocketläsning, mer sol.. mer pocket.

Aaah..semester! Vad kan vara bättre?

Ja, drygt ett år har gått sen jag och min familj fick veta att våran älskade mamma är sjuk. Tyvärr diagnostiserades hon med Alzheimer sjukdom, om som alla vet finns det inget botemedel mot den sjukdomen. Man kan endast njuta av den tiden man har kvar tillsammans och göra det bästa av den.

När jag först fick beskedet ramlade bokstavligen min värld samman. Många sa att jag borde anat det eftersom alla symptom pekade mot samma håll, och kanske hade jag gjort det. Men jag hade ändå alltid haft det lilla hoppet att det inte var så. Att det var något som gick att bota. Men med detta besked slogs det hoppet i spillror och kvar fanns bara jag och det faktumet att min mamma var dödligt sjuk. Luften gick liksom ur mig. Det var som om någon slog mig hårt i magen och jag föll ihop och jag kunde inte andas. Det enda jag sa till pappa var "jaha.." som om hjärnan inte ville processera det den just fått höra. Kanske skyddade jag mig genom att inte ta till mig vad han sa på en gång, utan lite i taget. Jag vet inte.

Följande månader blev väldigt turbulenta och ingen dag var sig den andra lik. Vissa dagar mådde jag "som vanligt" och trivdes i skolan, andra dagar kunde jag knappt komma ur sängen och grät på toaletten på rasterna. Alla var väldigt förstående och jag slapp hemuppgifter och tentor och fick själv bestämma hur mycket jag orkade med. På sätt och vis var det väldigt skönt men samtidigt blev det hela tiden en bekräftelse på vad som hade hänt. Men jag uppskattade det verkligen.

Mitt stora stöd var mina nära och kära; min familj, mina vänner och min pojkvän. De blev mina stöttepelare när jag höll på att rasa samman - de höll mig över ytan. Utan dem hade jag aldrig orkat. Jag kommer vara evigt tacksam för allt stöd jag fått av dem. Ni är alla helt fantastiska.

I dagsläget mår jag (oftast) bra. Jag vet att denna pärs är långt ifrån över, den har faktiskt knappt ens börjat. Men jag har insett att jag kan inte tänka på det nu, det är inte rättvist mot mig själv eller någon annan. Allra minst mot mamma. Jag måste försöka leva i nuet, njuta av det jag har och inte sörja det jag kommer förlora.

Det sägs ju att sorgen läker alla sår. Och kanske är det sant. Det händer alltmer sällan att jag gråter  och skriker av sorg och förtvivlan, men det händer fortfarande. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont att se det lilla som är kvar av min mamma idag. Jag saknar att få prata med henne, att få dela mina upplevelser och mina tankar med henne. Men jag har på något sätt lärt mig att leva med det. Så jag antar att såren läker, eller åtminstonde bleknar med tiden. 

I mina mörkaste stunder tänker jag, full av ilska, att varför ska detta hända oss? Har vi inte gått igenom tillräckligt som familj, har jag inte varit med om tillräckligt, med överfall, depression och självdestruktivt beteende? Varför just vi.. det är en fråga som ständigt återkommer. Vissa människor går genom livet och vet knappt vad sorg innebär. Ibland önskar jag bara att livet vore lite mer rättvist. Men jag vet också att jag är otroligt lyckligt lottad som har så underbara människor runt omkring mig. Det sista jag vill är att verka otacksam. Jag bara undrar varför?

Jag vet att mitt liv kommer gå vidare. Jag hoppas att jag kommer få spendera det med Johan, med mina vänner och min familj. Även om mamma inte kommer finnas när jag gifter mig och när jag skaffar barn, kommer hon alltid, alltid finnas i mitt hjärta. Och hon finns idag, det är det enda jag kan vara säker på. Därför ska jag njuta av det så länge jag kan.

Ta hand om varandra där ute och glöm inte att älska. Livet är alldeles för kort för att slösas bort.

/Helena