so apparently, this is it
Imorgon infaller den dagen som jag längtat och fasat för sen i somras. Dagen då This Is It har världspremiär. I somras var jag övertygad om att jag skulle ha sörjt färdigt när den här dagen kom och visst sörjer jag inte ens en bråkdel så mycket nu som då, men denna vecka har ändå kännts väldig tung.
Rent fysiskt har det yttrat sig i illamående, förlorad matlust och en väldigt jobbig mardröm natten till idag som handlade om M. Känslomässigt försöker jag mest stänga av. Fake it 'til you make it, liksom. Vad annat kan man göra?
För visst vill jag se filmen. Ingen tvingar mig att gå dit imorgon, det är absolut självvalt. Men jag tänkte idag att det är inte så mycket filmen jag kommer reagera på, utan orsaken till att jag går och ser den. Och den kan jag inte påverka. Varken jag ser filmen eller inte så är M död. Och kommer aldrig dansa igen.
Jag får försöka ta det som det kommer. Blir jag jätteledsen så får jag väl bli det, jag har ju två fina vänner med mig som förmodligen känner likadant. Jag vill ju se filmen som sagt.
Mike, this was not suppose to be it...
Rent fysiskt har det yttrat sig i illamående, förlorad matlust och en väldigt jobbig mardröm natten till idag som handlade om M. Känslomässigt försöker jag mest stänga av. Fake it 'til you make it, liksom. Vad annat kan man göra?
För visst vill jag se filmen. Ingen tvingar mig att gå dit imorgon, det är absolut självvalt. Men jag tänkte idag att det är inte så mycket filmen jag kommer reagera på, utan orsaken till att jag går och ser den. Och den kan jag inte påverka. Varken jag ser filmen eller inte så är M död. Och kommer aldrig dansa igen.
Jag får försöka ta det som det kommer. Blir jag jätteledsen så får jag väl bli det, jag har ju två fina vänner med mig som förmodligen känner likadant. Jag vill ju se filmen som sagt.
Mike, this was not suppose to be it...
Kommentarer
Trackback