The Moon is Dancing 1958 - Forever

Då (~ 1996): Jag var ungefär 13 år, Michael Jackson var min värld. jag och min dåvarande bästis Märta startade en klubb, kallad MJ-klubben. Vi hade veckomöten hemma hos henne (med låst dörr förstårs, inga föräldrar tillåtna!) där vi förde dagordning över vad vår älskade hade gjort/sagt/haft på sig sen sist :P Det hela var mycket seriöst tyckte vi. Jag tvingade mamma och pappa köpa Bad och Dangerous på kassettband åt mig och jag lyssnade typ sönder dem. På den tiden fanns ingen dator eller CD så kasett var det som gällde. Man fick spola fram och tillbaka till sina favorit låtar. Min var utan tvekan Give Into Me.

Nu: På flera flera år har jag nästan inte haft någon kontakt med min gamla idol, bara vid enstaka tillfällen. Men nu, när denna artist dött, är det som att jag åter är 13 år igen. Åter igen gråter jag när jag ser honom, tycker han är så obeskrivligt snygg där på mitten av 90-talet, njuter av hans vackra leende och skratt och sjunger med i hans låtar som om jag aldrig gjort annat. Trots att 13 år har passerat kunde det lika gärna gått en dag.

Om man en gång har en idol, en "det finns bara en i världen för mig-idol" som nog bara tjejer kan känna (ni vet, ingen annan kille duger för han är ju ändå inte Michael, eller vem det nu handlar om) slutar man någonsin egentligen tycka om den personen. För trots att man vuxit ifrån den här kärleksfasen där man tror att man ska gifta sig med människan så har han/hon ändå påverkat ens liv något otroligt. Man har minnen till denna person, glada och tråkiga. Många många av ens dagar har mer eller mindre helt upptagits av denna människa. Hälsosamt eller inte, men så var det.

Jag funderar om jag tagit såhär hårt på Michaels död om jag aldrig haft den där uppslukande MJ-perioden. Jag har svårt att se mig sörja andra kändisar såhär, jag vet till och med att kändisar kan dö utan att det rör mig speciellt mycket i ryggen. Självklart är det alltid tråkigt att en människa dör, men mycket mer än så är det inte. Den personen säger mig ingeting, jag kan inte relatera till honom/henne.

Jag kan säga att jag har haft 4 idoler i mitt liv. Först kom Michael Jackson, sen Backstreet Boys. Under gymnasiet var det Eminem som hägrade och under alla dessa år har Metallica alltid legat mig otroligt varmt om hjärtat. Jag tror att om någon av dessa skulle dö eller bli sjuk skulle jag sörja det väldigt mycket. En gång idol, alltid idol. Eller?

Det måste vara därför jag sörjer Michael så mycket. Jag ser ingen annan anledning, och ingen annan i min närhet (som inte är utalat MJ fan) gör det på samma sätt. De flesta reagerar precis som jag skulle gjort om det vore någon helt annan kändis; otroligt trist och tråkigt men inte så mycket mer. Inga tårar, ingen magknip, inga problem att äta. Inget av det jag upplever nu.

Jag är på sätt och vis glad att jag ändå känner så starkt. För det betyder att MJ påverkade mitt liv på ett positivt sätt. Och i vuxen ålder har jag förstått vilken otroligt generös man han var (vid 13 års ålder handlade typ allt om att han var snygg, och det tycker jag fortfarande han var runt Dangerous-tiden) och hur elaka media och människor varit mot honom i alla år. Misshandlat en ängel som bara ville älska och bli älskad.

Jag älskade Michael och hans musik vid 13 års ålder och jag gör det vid 26 års ålder. Antagligen och förhoppningsvis känner jag likadant vid 39 års ålder också. Vila i frid, Michael.