The Moon is Dancing 1958 - Forever

Jag såg precis klart The American Dream. Sitter här med ståpäls och tårar i ögonen. Ingen kan döma Michael förän dom sett denna film, sett vad han tvingades gå igenom under hela sitt liv! Han stod på scen som 5 åring och han turnerade och underhöll sina fans i 45 år! Inte nog med att Joseph (jag hatar dig, bokstavligen) slog och hånade honom under hela hans uppväxt, sen kom olyckan vid inspelningen av Pepsi-reklamen och efter det hudsjukdomen vitiligo. Vem som helst förstår att som världskänd vill du inte stå på scen med stora vita fläckar på huden, så han sminkade sig vit för att jämna ut dem. Detta ledde såklart till oändliga skällsord och fruktansvärda rykten i pressen. Han levde på sitt älskade Neverland och lekte så fort han fick möjlighet, eftersom han aldrig fått göra det som barn. Då var han lycklig. Varför skulle någon vilja ta det ifrån honom? Några föräldrar ville mjölka ur pengar till varje pris och tvingade sitt barn att hävda att Michael utsatt honom för sexuella övergrepp. Detta ledde såklart till en ny härva av fruktansvärda artiklar i pressen. Michael blev friad men då hade redan polisen varit inne och grävt i varenda vrå på Neverland och för alltid förstört Michaels minnen därifrån. Han brukade älska sitt hus, nu hatade han det.

Och trots allt detta, trots 45 år i branschen utan en sekunds vila från fans, press, skivbolag och tv-intervjuer sjunger han detta för oss:




Smile though your heart is aching...

Vi kan aldrig tacka dig nog för vad du gjorde för musiken, kulturen och vår jord, Michael.
Vi älskar dig.