The Moon is Dancing 1958 - Forever

Jag har ett bra liv. Jag har jättefina vänner, ett jätteroligt jobb och en fantastisk pojkvän. Jag är lyckligt lottad. Men jag bär också en otroligt tung sten i min ryggsäck. En sorg jag måste leva med hela livet. Denna tid då jag försöker förbereda mig för ett liv utan min mamma. Bara tanken får tårarna att falla. Jag vill inte men jag vet att jag måste.

Jag försöker alltid vara glad och snäll mot mina medmänniskor. Det förefaller sig naturligt för mig. Men ibland orkar jag bara inte. Jag orkar inte lyssna, jag orkar inte prata, jag orkar inte vara glad. Jag vill bara försvinna bort, försvinna ifrån allt och alla och gömma mig någonstans där ingen kan hitta mig. Där jag slipper.

Hon har säkert flera år kvar säger alla jag pratar med. Och ja, så är kanske fallet. Men varje dag, varje timme fram till den punkten är en ständig kamp. En ständig sorg. En ständig ovisshet, för ingen vet om det handlar om 1 eller 10 år. Och min mamma är idag är inte den mamma jag känner. Jag kan knappt prata med henne längre. Ibland känns det som att prata med en vägg. Ändå säger folk att jag faktiskt har min mamma kvar. Men vem är hon? Jag känner inte igen henne längre. Så visst, jag har en mamma, men det känns inte alltid som min mamma.

Jag försöker ta en dag i taget, jag försöker vara stark och uppskatta det jag har istället för sörja. Men ibland känner jag mig så hjälplös. Jag vill inte förlora min mamma. Det är det värsta scenariot jag kan föreställa mig. Och det enda scenariot jag säkert vet att jag måste möta.

Men jag har ett bra liv. Jag måste greppa fast vid det.