ska man vara lycklig över det man har eller sörja det man har förlorat?
Jag har just suttit och läst lite bloggar på Internet, personer jag hittat av en slump eller genom länkar. Och i framför allt två fall hade personerna i fråga gått igenom så fruktansvärda saker, att mina problem plötsligt kändes så små... fast dom är så ofantligt stora.
Jag har en familj som älskar mig. Jag har en pappa och en mamma (ett tag till i alla fall...) som gör vad som helst för mig. Jag har tre bröder som avgudar sin lillasyster. Jag har en underbar bästa vän och en fantastisk pojkvän som jag älskar. Så kanske ska jag inte klaga? Kanske är det "inte så farligt" ändå? I jämförelse.
....Men i samma sekund jag tänker så, slår mig verkligheten som en knytnäve i magen. Allt är inte som vanligt, det är visst farligt det som kommer komma och jag har ingen aning om hur jag ska kunna leva med det.
Detta må låta konstigt, men på sätt o vis avundas jag dem som redan gått igenom helvetet och nu kämpar sig tillbaka. Även om de mår fruktansvärt dåligt och ibland inte ens ser meningen med livet, så har de i alla fall gått igenom sitt hemska. De är ute ur det, händelsen är över och nu ska de bearbeta sorgen. Men jag, mitt helvete har inte ens börjat än! Och jag vet inte om det börjar om 10 år eller om 6 månader. Jag har ingen aning! Allt jag kan göra är att vänta på att allting ska rasa... vänta och vänta.
Hur kan jag bearbeta något som inte ens har hänt än? Hur kan jag börja bygga upp mitt liv igen när det inte har rasat? Varför måste jag vänta på att falla ner i djupet igen, varför kan jag inte bara få göra det på en gång så att det är över sen. Jag vill hellre ha en total frontalkrock än detta utdragna lidande... där varje dag är oviss och jag inte har en aning om hur lång tid jag har kvar.
Jag tror att jag måste försöka sluta tänka på det. Jag måste komma till ro med tanken om vad som kommer komma och sen försöka intala mig själv att jag kommer klara det. Att jag kommer överleva och att det finns ljus på andra sidan om helvetestunneln. Jag måste leva för min egen skull, för familjen, för vännerna och inte minst för min älskade Johan. Han är min framtid, han är en sådan stor anledning till att leva.
Så jag antar att jag, för stunden, ska vara lycklig över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. För det kommer finnas tid för det ändå. Det kommer finnas många dagar och nätter när allt jag ser och känner är sorg.
Men den dagen är inte idag. Och den är inte imorgon. Det är min tröst.
Jag har en familj som älskar mig. Jag har en pappa och en mamma (ett tag till i alla fall...) som gör vad som helst för mig. Jag har tre bröder som avgudar sin lillasyster. Jag har en underbar bästa vän och en fantastisk pojkvän som jag älskar. Så kanske ska jag inte klaga? Kanske är det "inte så farligt" ändå? I jämförelse.
....Men i samma sekund jag tänker så, slår mig verkligheten som en knytnäve i magen. Allt är inte som vanligt, det är visst farligt det som kommer komma och jag har ingen aning om hur jag ska kunna leva med det.
Detta må låta konstigt, men på sätt o vis avundas jag dem som redan gått igenom helvetet och nu kämpar sig tillbaka. Även om de mår fruktansvärt dåligt och ibland inte ens ser meningen med livet, så har de i alla fall gått igenom sitt hemska. De är ute ur det, händelsen är över och nu ska de bearbeta sorgen. Men jag, mitt helvete har inte ens börjat än! Och jag vet inte om det börjar om 10 år eller om 6 månader. Jag har ingen aning! Allt jag kan göra är att vänta på att allting ska rasa... vänta och vänta.
Hur kan jag bearbeta något som inte ens har hänt än? Hur kan jag börja bygga upp mitt liv igen när det inte har rasat? Varför måste jag vänta på att falla ner i djupet igen, varför kan jag inte bara få göra det på en gång så att det är över sen. Jag vill hellre ha en total frontalkrock än detta utdragna lidande... där varje dag är oviss och jag inte har en aning om hur lång tid jag har kvar.
Jag tror att jag måste försöka sluta tänka på det. Jag måste komma till ro med tanken om vad som kommer komma och sen försöka intala mig själv att jag kommer klara det. Att jag kommer överleva och att det finns ljus på andra sidan om helvetestunneln. Jag måste leva för min egen skull, för familjen, för vännerna och inte minst för min älskade Johan. Han är min framtid, han är en sådan stor anledning till att leva.
Så jag antar att jag, för stunden, ska vara lycklig över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. För det kommer finnas tid för det ändå. Det kommer finnas många dagar och nätter när allt jag ser och känner är sorg.
Men den dagen är inte idag. Och den är inte imorgon. Det är min tröst.
Kommentarer
Postat av: Ängla
Gumman. Du skriver, och jag tar åt mig av dina ord. Livet är allt konstigt och förunderligt. Att ta en dag i taget är kanske inte vad man vill. Men kanske något man måste göra ibland. Finns för dig. Alltid.
Postat av: Helena
Ängla: Tack finaste ängeln! Du har så rätt. Finns för Dig också, alltid.
Trackback