Att orka vara medmänsklig i en trasig värld
Mitt första inlägg i denna blogg kommer handla om medmänsklighet i en värld full av sorg och förtvivlan. Finns det verkligen kraft att bry sig om andra? Om det inte finns det - hur kommer då världen se ut om några år? Måste vi inte bry oss om varandra för att orka leva i denna trasiga värld, för att bibehålla det lilla som finns kvar av den?
Varje dag på nyheterna möts vi av hemskheter, den ena händelsen avlöser den andra. Det blir tillslut vardagsmat för oss, vi ser det varje dag så det är oundvikligt att vi eventuellt slutar att förvånas. Endast när något stort händer lyfter vi på ögonbrynen och drar andan. Hur kunde detta hända?! frågar vi oss själva. Men det händer ju varje dag? Kanske inte i sådana propotioner, men det händer.
För att vi ska orka måste vi sortera våra intryck, vi kan inte känna medlidande för varenda människa som dör eller lider, ingen kan begära något sådant av oss. Vi kan inte rädda världen.
Vi är också människor i nöd, människor i behov av värme och kärlek. Vi må bo i ett välmående land, men vi är långt ifrån bekymmerlösa för det. Nära och kära blir sjuka eller dör, vi har hemlösa på stadens gator och folk dör i väntan på en sjukhussäng. Vi har så mycket i våra egna liv att vi ibland finner det svårt att hitta orken för andras liv. Och vem kan klandra oss? För att orka bry sig om andra, måste vi först och främst orka bry oss om oss själva, och det är långt ifrån en självklarhet i dagens samhälle.
Diskussionen rinner ut i en ond cirkel; vi orkar inte engagera oss i allt som händer omkring oss, för vi är endast människor. Men är vi fortfarande medmänskliga om vi slutar engagera oss?
Vad är då svaret? Hur kan vi vara medmänskliga i en vardag som knappast tillåter oss att ta en paus? Hur kan vi orka för miljontals andra människor, när vi knappt orkar för oss själva? Jag tror det handlar om att se det i en mindre skala. Nej, jag kan inte rädda världen. Hur mycket jag än vill så kan jag inte rädda alla hungrande barn, skapa fred i alla länder eller föda jordens befolkning. Men jag kan göra något!
50 kr till en biståndsorganisation är bättre än ingenting, och det kräver varken tid eller kraft. Det vi kan göra är att stödja människor som vägt sina liv till att arbeta med dessa frågor. På så sätt hjälper vi till på liten skala, men i det stora hela förändrar vi i stor skala.
Remember, remember, the 5th of november...
Varma hälsningar
/Helena
Varje dag på nyheterna möts vi av hemskheter, den ena händelsen avlöser den andra. Det blir tillslut vardagsmat för oss, vi ser det varje dag så det är oundvikligt att vi eventuellt slutar att förvånas. Endast när något stort händer lyfter vi på ögonbrynen och drar andan. Hur kunde detta hända?! frågar vi oss själva. Men det händer ju varje dag? Kanske inte i sådana propotioner, men det händer.
För att vi ska orka måste vi sortera våra intryck, vi kan inte känna medlidande för varenda människa som dör eller lider, ingen kan begära något sådant av oss. Vi kan inte rädda världen.
Vi är också människor i nöd, människor i behov av värme och kärlek. Vi må bo i ett välmående land, men vi är långt ifrån bekymmerlösa för det. Nära och kära blir sjuka eller dör, vi har hemlösa på stadens gator och folk dör i väntan på en sjukhussäng. Vi har så mycket i våra egna liv att vi ibland finner det svårt att hitta orken för andras liv. Och vem kan klandra oss? För att orka bry sig om andra, måste vi först och främst orka bry oss om oss själva, och det är långt ifrån en självklarhet i dagens samhälle.
Diskussionen rinner ut i en ond cirkel; vi orkar inte engagera oss i allt som händer omkring oss, för vi är endast människor. Men är vi fortfarande medmänskliga om vi slutar engagera oss?
Vad är då svaret? Hur kan vi vara medmänskliga i en vardag som knappast tillåter oss att ta en paus? Hur kan vi orka för miljontals andra människor, när vi knappt orkar för oss själva? Jag tror det handlar om att se det i en mindre skala. Nej, jag kan inte rädda världen. Hur mycket jag än vill så kan jag inte rädda alla hungrande barn, skapa fred i alla länder eller föda jordens befolkning. Men jag kan göra något!
50 kr till en biståndsorganisation är bättre än ingenting, och det kräver varken tid eller kraft. Det vi kan göra är att stödja människor som vägt sina liv till att arbeta med dessa frågor. På så sätt hjälper vi till på liten skala, men i det stora hela förändrar vi i stor skala.
Remember, remember, the 5th of november...
Varma hälsningar
/Helena
Kommentarer
Postat av: Ängla
Bra skrivet! Jag tror att viljan att förändra världen är viktig. Om man verkligen tror på något och brinner för det är det nog lättare att förverkliga sin dröm.
Postat av: Helena
Ängla: Absolut, det tror jag med! Har man viljan har man kommit en bra bit på väg :)
Trackback