The Moon is Dancing 1958 - Forever

Ja, drygt ett år har gått sen jag och min familj fick veta att våran älskade mamma är sjuk. Tyvärr diagnostiserades hon med Alzheimer sjukdom, om som alla vet finns det inget botemedel mot den sjukdomen. Man kan endast njuta av den tiden man har kvar tillsammans och göra det bästa av den.

När jag först fick beskedet ramlade bokstavligen min värld samman. Många sa att jag borde anat det eftersom alla symptom pekade mot samma håll, och kanske hade jag gjort det. Men jag hade ändå alltid haft det lilla hoppet att det inte var så. Att det var något som gick att bota. Men med detta besked slogs det hoppet i spillror och kvar fanns bara jag och det faktumet att min mamma var dödligt sjuk. Luften gick liksom ur mig. Det var som om någon slog mig hårt i magen och jag föll ihop och jag kunde inte andas. Det enda jag sa till pappa var "jaha.." som om hjärnan inte ville processera det den just fått höra. Kanske skyddade jag mig genom att inte ta till mig vad han sa på en gång, utan lite i taget. Jag vet inte.

Följande månader blev väldigt turbulenta och ingen dag var sig den andra lik. Vissa dagar mådde jag "som vanligt" och trivdes i skolan, andra dagar kunde jag knappt komma ur sängen och grät på toaletten på rasterna. Alla var väldigt förstående och jag slapp hemuppgifter och tentor och fick själv bestämma hur mycket jag orkade med. På sätt och vis var det väldigt skönt men samtidigt blev det hela tiden en bekräftelse på vad som hade hänt. Men jag uppskattade det verkligen.

Mitt stora stöd var mina nära och kära; min familj, mina vänner och min pojkvän. De blev mina stöttepelare när jag höll på att rasa samman - de höll mig över ytan. Utan dem hade jag aldrig orkat. Jag kommer vara evigt tacksam för allt stöd jag fått av dem. Ni är alla helt fantastiska.

I dagsläget mår jag (oftast) bra. Jag vet att denna pärs är långt ifrån över, den har faktiskt knappt ens börjat. Men jag har insett att jag kan inte tänka på det nu, det är inte rättvist mot mig själv eller någon annan. Allra minst mot mamma. Jag måste försöka leva i nuet, njuta av det jag har och inte sörja det jag kommer förlora.

Det sägs ju att sorgen läker alla sår. Och kanske är det sant. Det händer alltmer sällan att jag gråter  och skriker av sorg och förtvivlan, men det händer fortfarande. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont att se det lilla som är kvar av min mamma idag. Jag saknar att få prata med henne, att få dela mina upplevelser och mina tankar med henne. Men jag har på något sätt lärt mig att leva med det. Så jag antar att såren läker, eller åtminstonde bleknar med tiden. 

I mina mörkaste stunder tänker jag, full av ilska, att varför ska detta hända oss? Har vi inte gått igenom tillräckligt som familj, har jag inte varit med om tillräckligt, med överfall, depression och självdestruktivt beteende? Varför just vi.. det är en fråga som ständigt återkommer. Vissa människor går genom livet och vet knappt vad sorg innebär. Ibland önskar jag bara att livet vore lite mer rättvist. Men jag vet också att jag är otroligt lyckligt lottad som har så underbara människor runt omkring mig. Det sista jag vill är att verka otacksam. Jag bara undrar varför?

Jag vet att mitt liv kommer gå vidare. Jag hoppas att jag kommer få spendera det med Johan, med mina vänner och min familj. Även om mamma inte kommer finnas när jag gifter mig och när jag skaffar barn, kommer hon alltid, alltid finnas i mitt hjärta. Och hon finns idag, det är det enda jag kan vara säker på. Därför ska jag njuta av det så länge jag kan.

Ta hand om varandra där ute och glöm inte att älska. Livet är alldeles för kort för att slösas bort.

/Helena