to whomever it may concern

Jag tänkte förklara hur min relation till Tolkien och Lord of the Rings förändrats de senaste månaderna. Ni som följer min blogg (om nån nu gör det) kanske har märkt att mitt intresse verkar ha förskjutits från Tolkien till Michael Jackson. Detta är på sätt och vis sant, men det har en förklaring.

Innan min mamma dog, medan hon var mycket sjuk var Tolkien mitt sätt att fly från vardagen. Nästa varenda sekund lyssnade jag på Howard Shore (soundtrack till LoTR), läste någon av böckerna eller såg på filmerna. Det var det enda sättet jag fann kraft att gå upp på morgonen. Det är svårt att förklara hur fruktansvärt tungt mitt liv kändes och fortfarande känns emellanåt. Då och då tänkte jag att i och med att jag använde Tolkien som terapi skulle min relation till honom alltid förknippas med sorg. Men samtidigt var det omöjligt för mig att tänka mig ett liv utan honom. Så valet var egentligen aldrig något val. Nu när mamma inte finns här längre, är det precis det som har hänt. För tillfället förknippar jag Tolkien och Lord of the Rings med obeskrivlig sorg. Jag klarar inte ens av att lyssna på soundtracket. Jag försökte se en av filmerna idag men gick ut på balkongen och grät en lång stund efter bara några minuter.

Jag sörjer detta, men samtidigt vet jag vilken otrolig betydelse Tolkien har haft för mig det senaste halvåret. Och jag ångrar inte en sekund att jag använde hans verk på det sättet. Det gav mig ro, vilket var precis vad jag behövde då. Min mammas sjukdom och död har förändrat mig, men jag är övertygad om att förändringen hade varit betydligt mer negativ om jag inte haft Tolkien med mig. Jag vet faktiskt inte vad som hade hänt.

Jag hoppas och tror att jag åter igen kommer kunna se filmerna igen och njuta - så som jag gjorde då. Jag tycker fortfarande Tolkien är tidernas mest fantastiska författare och det finns inga bättre filmer än Peter Jackson's The Lord of the Rings. Det kommer det aldrig att finnas.

Men nu är det för tungt, alldeles för tungt. Hör jag musiken eller ser filmerna, ser jag min mammas fantastiska skratt, hennes glädje, hennes intressen, hennes bakverk, hennes julaftnar och hennes älskade skolbarn. I nästa sekund ser jag hennes beniga vita ansikte, hennes livlösa ögon och hennes tunga rispiga andetag. Jag ser mig själv sitta på soffan och titta på hennes täcke, i väntan på att det ska sluta röra sig. Och jag har inte kraften att minnas det.

Just nu mår jag så otroligt bra av Michael Jackson. Och då får det vara så. Jag har lärt mig att visa saker går inte att förklara, de bara är. Min kärlek för Michael är precis så - den bara är.

Tack för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback