urnedsättning och lång sovmorgon
Idag sov jag till fyra på eftermiddagen. Det var nästan rekord, jag sov i 12 timmar. Antagligen behövdes det, kanske var det en reaktion på gårdagen. Då sänkte vi ner mammas aska i jorden och la blommor på hennes grav. Det känns skönt att ha någonstans att gå till, där jag kan prata med henne. Jag vet att hon hör mig där. Jag ska gå dit på måndag med mer blommor. Helst skulle jag vilja springa dit nu, på en gång. Vara där hela tiden, för det är där jag är närmast henne. Men jag tvingas inse att jag inte kan bo vid hennes grav. Mitt liv går vidare, här.
Ibland känns det som att hon inte alls är död. Som att pappa ringer närsom helst och frågar om jag ville följa med till Tunåsen. Som att vi åker dit och mamma sitter i sin stol, precis vid kökshörnan i allrummet. Hon är lite orolig, men det lägger sig efter ett tag. Vi går till hennes rum och sitter i soffan. Pappa har köpt vindruvor och jag matar henne men några. Men inte för många, för det är ju middag snart. Plötsligt förstår hon att det är jag och hela hennes ansikte lyser upp och hon säger "hej!" till mig. Jag håller henne om axlarna, så att hon inte ska falla åt sidan. Hon är så smal, men ändå så otroligt stark. Om hon ville åt ett håll kunde knappt ens pappa stoppa henne, haha. Hennes muskelstyrka försvann aldrig. Vi stannar en halvtimme och går lagom till middagsdags. Pappa åker dit redan nästa dag, själv väntar jag en vecka eller två och sen besöker jag henne igen.
Det finns inte ord att beskriva hur ont det gör varje gång jag inser att det aldrig kommer hända igen.
Ps. Såg ett inslag på Oprah här om dagen om en kvinna som förlorat sin man och försökte bedöva sin sorg med en massa shopping. Jag funderade på om jag var likadan... men sen bestämde jag mig för att jag i så fall är värd det. Jag orkar inte analysera.
Ps igen. Såg precis att min mamma dog på mors dag (31 maj).. kul.
Ibland känns det som att hon inte alls är död. Som att pappa ringer närsom helst och frågar om jag ville följa med till Tunåsen. Som att vi åker dit och mamma sitter i sin stol, precis vid kökshörnan i allrummet. Hon är lite orolig, men det lägger sig efter ett tag. Vi går till hennes rum och sitter i soffan. Pappa har köpt vindruvor och jag matar henne men några. Men inte för många, för det är ju middag snart. Plötsligt förstår hon att det är jag och hela hennes ansikte lyser upp och hon säger "hej!" till mig. Jag håller henne om axlarna, så att hon inte ska falla åt sidan. Hon är så smal, men ändå så otroligt stark. Om hon ville åt ett håll kunde knappt ens pappa stoppa henne, haha. Hennes muskelstyrka försvann aldrig. Vi stannar en halvtimme och går lagom till middagsdags. Pappa åker dit redan nästa dag, själv väntar jag en vecka eller två och sen besöker jag henne igen.
Det finns inte ord att beskriva hur ont det gör varje gång jag inser att det aldrig kommer hända igen.
Ps. Såg ett inslag på Oprah här om dagen om en kvinna som förlorat sin man och försökte bedöva sin sorg med en massa shopping. Jag funderade på om jag var likadan... men sen bestämde jag mig för att jag i så fall är värd det. Jag orkar inte analysera.
Ps igen. Såg precis att min mamma dog på mors dag (31 maj).. kul.
Kommentarer
Trackback