The Moon is Dancing 1958 - Forever

Idag har varit en seg dag på jobbet. Förutom sista timmen när såklart allting kommer på en gång. Usch, först inget alls att göra och sen jättestressigt. Nåja, som min kära pappa sa en gång (när han skjutsade mig till McDonalds som då var min arbetsplats, ve o fasa.. eller nåt) "om inget annat går, så går i alla fall tiden" och det tycker jag är mycket bra sagt. Dock ska det väl tilläggas att min nuvarande arbetsplats inte ens kan jämföras med McDonalds. Detta är betydligt bättre, det vill säga.

Imorse fick jag sova till 06:30, förstår ni vilken lyx! Jag har gått upp runt kvart i sex det senaste halvåret, så detta var välkomnat. Jag trodde att jag hade försovit mig först :P Trots "sovmorgonen" hade jag inte alls lust att jobba. Kände mig fortfarande lite arg och ledsen efter upptäckten om den tyska tv-kanalens bluff igår. Det tog hårt, ska jag säga. Inte för att jag trodde på det, men för att de inte har någon som helst respekt för vad människor går igenom just nu. Hur de utnyttjar folk som sörjer för sina små expriment. Tror ni det är så kul att somna med tårarna rinnandes nedför kinderna medan Michael sjunger sin vackra stämma i våra öron? Tror ni inte att vi gråter, att vi saknar honom mer än ord kan beskriva, att vi inte hatar vad han fick gå igenom under i sitt liv och det sättet han dog på. Jag förstår inte hur ni kan utnyttja denna sårbarhet på det sättet. Riktigt jäkla fult, helt enkelt. Vart är er medmänsklighet?

Nu kallar tvättstugan.

Vi hörs!